För där slipper vi trampa i översvämmade pölar påväg hem från bussen, komma hem kall och genomblöt, slipper ha dubbla par strumpor eller hämta in lerbombade hästar med lort upp till knäna ur hagen. (Obsavera att hästens bakknä sitter uppe vid rumpan)
Ni fattar grejen va?
Man kan ju fortfarande inte klaga, det kan man ju inte. Den där typiska-regniga-blåsiga-stormiga-blöta-kalla-höst-känslan har ju inte riktigt nått oss än. Vilket är rätt skönt.
Ännu håller det bra vädret i sig.
Minns denna dagen. Gud alltså, vilka problem vi hade. Tess och jag hade innerligt bestämt oss för att få några oslagbara"weheartit" bilder, som vi kallar det. Men det finns ju klart alltid något som inte sämmer, och något skitbra redigeringsprogram har vi ju inte heller. Så det fick bli som alla andra gånger vi bestämt oss för att fota drömlika bilder. Tillslut bryter vi ihop och lägger oss på marken och gråter över våra systemkameror, kanske aningen överreagerat. Men bara aningen.
Just i de situationerna kan man bara inte acceptera att man inte har samma superkraft som någon annan. För ärligt talat måste man ha någon superkraft för att kunna ta sådanna bilder.
Har faktisk försökt hindra mig själv från att ladda ner den där weheartit appen, fast det har visst inte gått sådär värst bra. Underbar inspirationsapp men jan tyvärr inte rekommendera den till sådanna som mig. Sådanna människor som bara är aaaningen överregarande när det gäller superkraften som vissa har, att kunna ta bra bilder.
Trots allt var det ju en underbar kväll.
Värme, solnedgång, utsläppt hår och sandaler. Kan det bli mer underbart?