Jag började dagen med att stiga upp kl 07.15, inte särskillt tidigt.
Vi hade planerat att vara på tävlingsplatsen lite efter att första klassen börjat, ca 09.15.
Jag hade bestämt med Jimsans förrförra ägare (som tävlade LA med henne) att hon skulle visa mig lite trix och nep på framhoppningen. Kändes faktiskt jättebra, plus att Jimsan nu fick göra som hon brukade :) Toppen! tack för all hjälp!
Bangång
Första klassen skulle starta och jag kände mig väldigt säker. Satsade inte på någon tid eller placering då detta var min andra tävling.
Jag kom in på banan och styrde på första hindret. Efter tredje hindret hade vi börjat få upp farten, nu kände man verligen att framridningen hjälpt. Hon var så mycket mer fokuserad än vanligt.
Grunden gick vi helt felfria utan vägringar, vilket hade varit mitt mål, och så red vi in i omhoppningen. Men så, tappar jag ju självklart min stigbygel!
katastrof... var skulle jag gjöra. Jag försökte få fatt i stigbygeln och var så inne i att jag tappat den, så jag glömde att styra. Det fick bli en hastig vändning till hinder nr 9 och värsta omvägen till nr 10. inte alls som vi planerat!
Jag började fundera på att avbryta då det känndes lite vingligt, och som alltid så tyckte jag ju synd om Jimsan att ha mig flygandes på ryggen. men jag kunde ju inte ge upp. Så ner till hinder nr 11 och vidare till sista.
Jag blev super stolt över Jimsan som klarat hela banan helt felrfi fast att jag tappade min stigbygel och hoppade utan! När dessutom speakern säger, "och upp i en tredjeplacering hitills" så blir jag helt galet glad, trots att jag inte förväntade mig någon placering ändå.
men så, när sista man hade hoppat, kollar vi på resultatet.
Jag hade blivit placerad ändå! Wohooo vilket glädjeutbrott jag fick innombords, och såå nöjd jag var över Jimsan! Toppenjobb!
Bild från LC+
Prisutdelning. Tredje placering.
Vi ställde henne i transporten och hon fick äta lite musli medans vi gick och beställde hamburgare.
Jag skulle ju tävla en klass till, en LC, men började fundera om jag inte var nöjd och skulle åka hem.
Fast nu fick jag ju faktiskt hoppa den klassen också!
Hon som hjälpte mig skulle iväg men önskade mig lycka till.
Framhoppningen gick lika bra som innan, och hon hoppade jättefint över hinderna! Allt känndes jättebra nu också!
Jag blev inkallade på banan och satte fart på henne. Lika framme denna gången!
Men när jag styr upp på första hindret.... Så händer det något.
Jag minns knappt något förutom att jag ser hur marken kommer närmare och hur jag sitter kvar på Jims. hennes ben och kropp kommer mot mig och jag blundar och hoppas på att inte bli nertrampat.
Mitt mentala fortsatte på banan och var "påväg" till nästa hinder, men min kropp låg på marken.
Speakern skriker "LIGG STILL, SJUKVÅRDARE TILL PLATSEN!" och några springer fram till mig och undrar hur det gick. Ärligt talat hade jag inte ont någon stans föruton lite i huvudet.
Mamma kommer fram och alla ser jätterädda ut. Men jag var bara orolig för Jimsan och började gråta när jag fattade att hon gått omkull med mig.
I efterhand sade de som kollat att Jimsan hade stannat några meter bort och väntat. Hon ville inte gå med när de skulle ta henne och tittade efter mig. speakerna hade dessutom sagt (utan att jag hörde) "Din ponny gjorde allt för att inte trampa på dig".
Det kanske låter konstigt, men jag kan faktiskt börja gråta när jag hör det och förstår hur hon kämpat för att inte trampa på lilla mig. Min älskade lilla häst, och GUD vad jag ÄLSKAR DIG!
Sjukvården är på plats och jag har rest mig
♥ Allt har gått bra med mig och Jimsan ♥